Den vemodiga schlagervägraren

Vemod, insikt och trivsel blir resultatet när schlager- och dansbandsveteranen Mathias Holmberg kliver upp på dansbanescenen i Pride Park. Med egenskrivna visor och trogna gamla godingar befäster han den avslappnade söndagsstämning som den festivaltrötta publiken belåtet vaggar runt i.

Under en allt tilltagande molnighet och till ackompanjemang av gitarristen Andreas Ryman bjuder Mathias Holmberg på nio låtar från sin nya skiva. Han har kommit långt ifrån sina rötter som dansbands- och schlagerninja under Bert Karlssons manér.
- Jag har alltid elat spela lite lugnare visor inför en publik som verkligen är intresserad. Det kändes nog att sjunga playback på schlagerklubbar, säger Mathias på len värmländska.

Vemod och humor

 Han är inte den normala vistrubaduren, istället för att uttryckslöst sitta still med en gitarr bakom ett mickställ står Mathias Holmber upp längst fram på scenen, med ett känslofullt kroppspråk och ansiktsuttryck.  
- Jag tyckte det skulle vara skönt med lite svenskt vemod i all Pridehets, säger Matihas efter andra låten, Lejonhjärta.
Han pratar med publiken, citerar sin "hemliga" låtmakare, Carola Häggqvist och lockar fram skratt när han berättar om sin förre chef:
- En viss Herr Karlsson i Skara tog pegarna för min förra skiva, meddelar Mathias ifrån scenen med ett skevt leende.

Egen melankoli

Humorn i mellansnacket konstrateras mot vackra men dystra låtar i form av Monica Thornells "vintervisa" och Värmlandsvisan. Emellan sina covers dyker nya låtar upp, skrivna av Mathias man. "Brända vingar" och "Jag har väntat" är några sånger ifrån nya skivan. Det tar ett tag för den trötta publiken att komma igång, men det tar sig. Mathias kliver av scenen efter sjunde låten, men får snabbt fimpa cigaretten och springa upp igen: Applåderna vill inte ge sig. Cornelis Vreiswjiiks "Veronica" avslutar Mathias
känslosamma konsert.